Urtidens Bergdröm

URTIDENS BERGDRÖM - MÖRK FANTASIHISTORIA PÅ SVENSKA - BREDEVOORT VAN DEN BERG Djupt inne i Alperna, där bergen har stått sedan tidens gryning och murmeldjurens visslingar har förebådat dagens ankomst i tusentals år, döljer sig det bortglömda riket Fanes. Den här kortromanen, som hämtar sin inspiration från Sydtyrolens rika berättartradition, väcker Alpernas äldsta legender till liv på nytt. När bergens murmeldjur plötsligt tiger och tystnaden sänker sig över vidderna som ett förebud, anar jägaren Lidsanel att något fruktansvärt är på väg. Djupt nere i klippornas skrevor lever dvärgarna med sina mystiska profetior och uråldriga magi. För länge sedan skänkte de honom tre önskningar, men den viktigaste varningen glömde han: att förmågan att minnas är den största gåvan av alla. En resa genom tiden tar sin början. När Lidsanel försvinner in i dimman dras han genom århundradena på klippjättens andedräkt. Han vaknar upp i en främmande värld, tusentals år innan Fanes ens uppstod. Bakom honom genom skogen följer en skugga, tålmodig och omöjlig att skaka av sig. Femtusen år vilar han i glaciärens is, bevarad av kylan, bevarad av berget som aldrig glömmer. Fanesfolket drar sig tillbaka till de högsta topparna, och generation efter generation berättar de historien om det förlorade riket. Genom årtusendena vandrar sägnen genom Europa, blir till legend i Italien, saga i Tyskland, roman i Frankrike. Namnen nöts ner, detaljerna förändras, men kärnan består: ett rike som föll, en prinsessa som dog, en man som mindes. I bergstoppskylan som föregår skymningsljusets återfödelse, timglaset mellan natt och gryning när hjältevärlden låter sitt andetag frysa, hade murmeldjuren på Fanes-platån tystnat, inte ett efter ett med dalande vissling, utan bara plötsligt ingenting, en frånvaro som en gäspning, som öppnade avgrunden, kring vilken verkligheten kretsar och bleknar. Lidsanel hade klivit ut ur sin hydda, pälsen fortfarande om sina skuldror, och tystnaden hade borrat sig in i honom med dödligheten av en giftpil mellan revbenen. Ingen vissling från klippväggarna, inget rop, bara hans andetagsmoln som hängde framför honom, kortlivat i isluften, bara han som stod och väntade. Hans moder, som hade gett honom namnet innan febern tog henne, hade fångat sin kärlek i det enda ordet, och nu måste han bära det ensam. Han hade lyssnat tills iskylan bet i hans öron, djupt in i kärnan av sitt väsen, men ingenting. Till och med vinden, den rastlösa vandraren på höjderna, hade tystnat, som om den tillsammans med murmeldjuren väntade på att något som för länge sedan var lovat skulle visa sig.